Suddig bild, men motivet är väl ganska uppenbart
Denna bild är tagen den 4 mars...
Vi hade då haft en turbulent period med OTALIGA besök på förlossningen och spec mv
Mätningar, ultraljud av flertalet olika sorter, flöden, hjärtljud,
bla bla bla

En TRÖTT blivande mamma...
I många veckor hade vi fått höra "han stannar inte där inne länge till",
jag hade tom fått åka in för att få kortison, eftersom jag fött barn med omogna lungor runt v 36
Hahaha, hade Joel fått bestämma hade han nog fortfarande bott kvar! :P

Dagen därpå får vi det fruktansvärda beskedet, och världen rasade...
För plötsligt var det annat som stod i fokus
Som att hålla en hel sörjande familj på fötter, trösta, stödja, lyssna, torka tårar,
svara på sms, prata i telefon, ordna begravning

ORDNA BEGRAVNING!!!

Ni hör själv hur det låter, eller hur!?
Jag satt där på begravningsbyrån, med mage a la gigantisk,
med allt det bar med sig, och skulle planera
MIN BRORS BEGRAVNING!
Absurt!
Alla var ju där, alla som betyder något
♥Pappa ♥Faster Ingrid ♥Storebror Chrille ♥Mattias

Vilken kista ska vi ha?
Vilket bårtäcke ska vi ha?
Annonsen i tidningen?
Vers?
Och framför allt, NÄR skulle vi kunna ha begravningen???
Och allt detta berodde ju på när lille herrn som bodde i mig då,
ville komma!

Pappa bara grät, Ingrid och Christer överlät till mig att ta hand om psalmer och musik
till minnesstunden
Mattias stöttade
Älskade Mattias
Tre veckor YNGRE än min nyss döde bror
Undrar vad som egentligen rörde sig i hans huvud
Min älskade, lågmälda, "säger inte hur det känns inuti" norrlänning

Vi båda satt inne med vetskapen att vi till sommaren skulle flytta 90 mil,
men den nyheten hade vi tänkt vänta med
WHY!!?!?
Jaja nu blev det bara så!
Vi sa att den 25 borde jag ha fött...
Eftersom jag inte skulle gå tiden ut pga oroande fostertillväxt
Jag tillhörde gruppen RISKFÖRLOSSNINGAR!
Inget att skryta med precis :s
Så vi gick från begravningsbyrån med tunga steg
(om man nånsin går därifrån med lätta är väl tveksamt)

Hade tid hos doktorn på spec mödravården den 11 mars, väl där
bröt jag FULLKOMLIGT samman!
Barnmorskan fick in oss på ett rum och jag lyckades få ur mig vad som hänt, och hur RÄDD
jag faktiskt var nu då det visat sig att det var en väldigt stor bebis
Enligt senaste mätningarna låg han MYCKET över
Bm kopplade ctg, och strax kom en doktor
Vi hade träffat henne tidigare, på förlossningen, och gillade henne
Hon sa att hon fått veta vad som hände, och att hon hade ringt överläkaren
Han sa att om jag hade börjat öppna mig, eller om livmoderhalsen
var "MOGEN", så skulle dom sätta igång mig där och då
Annars skulle jag få ett planerat kejsarnsitt
Så av med brallorna, men nix!
Inte moget!
Så läkaren travade ut, och kommer tillbaka en kort stund senare
"Det finns ett återbud på måndag den 15, så ni får gå på inskrivningssamtal nu"
Lite lätt chockade gjorde vi som hon sa

Alltså hade jag 10 dagar på mig, fram till begravningen, efter att jag fött Joel
10 dagar...

För 16 år sedan låg jag på förlossningen, hade nyss blivit kopplad till ett dropp
för att starta en förlossning
Blev inlagd den 28 feb 1995, pga för tidig vattenavgång
På kvällen den 2 mars, började ctg-kurvan se lite "udda" ut
Inga variabler alls, yttre stimuli fungerade inte
In kommer en doktor;
"Nu kör vi igång! Denna bebisen ska ut snabbt, annars blir det kejsarsnitt"
Hm undrade jag, hur snabbt då?
6 timmar fick jag på mig
Klarade det på 4 timmar, och kl 00.01 föddes ett litet gossebarn
på 2800 gr och 46 cm, 6 v för tidigt!
En liten efterlängtad lillebror, med tre storasystrar därhemma

Det jag minns mest av är att bm som förlöste mig svor över var neoteamet höll hus

Dom hade varit inne och pratat med oss innan om neo, men där hade vi redan varit med två barn,
så det var väl inget kosntigt

Bebisen mådde inte bra, hans lungor var delvis omogna, och dessutom
hade han fått en infektion som gått in eftersom vattnet gått, och det var fri bana in
Så han skrek inte, neoteamet kom och tog över
Där låg jag, nybliven 4-barnsmamma, och än en gång var jag RÄDD
Läkaren pratade med oss innan dom rullade iväg
Sköterskan frågade om han hade något namn
"Han ska heta Jonathan", sa jag
Jonathans pappa följde med in på neo, själv skulle jag snyggas till
Yeah, alltid lika lovely!
Men en stund senare, efter den obligatoriska brickan med fika, så gick jag med xet
in och tittade på vår son
Han låg i kuvös, än så länge bara i cpap, men det blev senare respirator
För oss var han pytteliten, jag menar, ur min kropp hade det kommit
bebisar som vägde 4670 gr, 5350 gr, och så plutta nr 3, 3560 gr (född 36+1)

Sen började bergochdalbanan
Ett steg framåt, två steg tillbaka

Men även den histrorian slutade väl!
Imorgon fyller Jonathan 16 år