Idag är det ett år sedan vi sa "Tills vi möts igen" till en älskad son/storebror/vän/kollega ♥
Det var jag som hade fått den ärofyllda(???) uppgiften att få till ett fint avsked
Anders var inte speciellt troende, och alla livets törnar jag fått har väl fått mig att tvivla på det mesta...
Men psalmer och så har jag ju lite pejl på, och jag TROR att det blev ett fint avsked
Blev så rörd av alla dessa som kommit för att hedra vår älskade Anders
106 personer var det, ansikten som flöt ihop för mig bland alla tårar
Finns vissa som jag kommer ihåg
Gamle klasskompisen sen lekis, Niclas
Åke, Anders chef som varit en otrolig stötta i allt elände
Jocke, som var så ledsen
Givetvis Anders vän Anders och hans barn
Olle med sin väldigt höggravida fru
Mina tre morbröder, oerhört sorgtyngda...
Fy fan, det var hemskt!
På raden bakom mig satt Mattias med Joel, då 10 dagar gammal,
på samma bänkrad satt mina 6 stora barn med sin pappa

Saknar dig så.... ♥

Emelie, jag tänker så på er nu! Livet är så orättvist, jag vet att det är en klen tröst, men J slipper lida och plågas nu
Orättvist, så fruktansvärt orättvist... ♥
Finns för dig, det vet du gumman

---

"Döva inte dina känslor med aktiviteter. Använd ensamheten till att smälta och bearbeta situationen. Stjärnorna stöder detta"
Nu ska jag säga denna spåkula några sanningens ord!
Om jag INTE dövar mina känslor och tankar med aktiviteter, så lär det behövas  mycket ångestdämpande för att jag ska orka vidare!
Så skit ner dig!
En sak i taget!

Och L8, vem anser att jag inte är hennes mamma, och bara gjort henne illa?
Number two!

Natti!