Det var en gång... Det fanns mellan Mattias och stora barnens pappa en man... En man som betydde mycket för mig, och som jag älskade djupt och innerligt. I tre år väntade jag på honom. Men han var/är en feg krake. Han vågade inte ta steget och bryta upp från något dåligt. Jag vågade. Sist jag såg honom var han en knäckt man. Ögonen var döda, hela han utstrålade sorg. Men hans feghet ledde mig till Mattias och därmed Joel. Och det är jag tacksam för. Ofta tycker jag dom tre åren jag väntade på honom varit bortkastade. Men nej. Men trots att Mattias gör mig lycklig, och jag älskar honom verkligen, så tänker jag på T ibland. Vi hörde ihop på något vis. Det gör vi kanske fortfarande rentav...